jag har tänkt på en sak, när jag bråkar med mina föräldrar och säger en massa saker (som jag fattar nu efteråt) egentligen var helt onödiga och sedan brukade dra ut på kvällen och fortfarande känna mig fruktansvärt irriterad på dem, kanske till och med hatade dem just för tillfället. tänkt om man då råkar bli påkörd där man går i sin egen värld eller om något ännu värre skulle hända en, vad hemsk man måste känna sig, att det sista som ens föräldrar kunde ha hört från en va ens dotter som skrek att hon hatade dom och smällde igen dörren. jag förstår inte hur jag kunde hålla på sådär, nu för tiden tänker jag på vad som kan hända varje gång jag har småtjafsat med mamma och städning eller något, på vad som skulle kunna hända när man sen går ut för att dra på fest eller något liknande. jag har kommit fram till att man ska ta avra på varenda minut man får med sin familj, för det är dem som alltid kommer att finnas där för en hur svårt det än blir, om pojkvännen gör slut, om man är sjuk så är det mamma som pysslar om en, om man behöver pengar är det dom som kanske ger en en slant om man fråga snällt och inte ber om allt för mycket eller om man har bråkat med sina kompisar, det är alltid dom som ställer upp för en och tar sig tid att trösta ordentligt, för de vill ju inte att någon nära/kär ska må dåligt. det jag vill komma fram till med det här är att jag älskar mig familj mer än det troligen går att älska några levande varelser, dom har alltid funnits för mig i både vått och torrt. de har alltid stöttat mig till 100%, javisst det har dykt upp en del bråk som fått fnurra på tråden men den har alltid rett ut sig igen, tack!

jag älskar er glöm aldrig det <3